Idag går många tankar till Elton och hans familj då han idag ska begravas. Kan inte i närheten känna vad dom känner nu men jag vet så mycket som att jag inte vill att någon ska behöva uppleva detta. Det är och kommer alltid vara obegripligt att det ska kunna bli så här. Vart finns meningen?? Gör så ont i mitt hjärta....

Vila i frid lille Elton

Tänd ett ljus här för Elton

Fler bilder hittar ni här!!

För 1 år sedan började en lång rad sjukhus besök blandat med smärta och tårar för vår lilla sötnos. I ovishet for vi fram och tillbaka och vände och vred på allt hon åt i 7 månader.

Detta glömmer jag aldrig. Blir ofta arg på mig själv för jag inte släpper detta för nu har de hittat medicin så hon mår bra. Men de som varit med om att sitt barn har farit illa och inte kunnat hjälpa förstår vad jag menar. Den hjälplösheten sätter sina spår.

Det började med en orolig mamma som kände att något inte var som det skulle med sitt barn. Slutade med att mammas känsla var den rätta. Svaret jag fick var bl.a att många barn är förstoppade, ge katrinplommon, febertermometer.

Två komentarer som sitter fast och maler var innan vi åkte till jourmotagning fredag kväll

-jag kan ta att hon skriker lite (då var hon uppfrätt och vi bytte blöja säkert 5e gången den senaste timman och det var inte sambon som sa detta) 

Andra var när vi på lördags natten var på "vanliga" akuten och läkaren säger

-till barnakuten skickar vi inte nu för där  sover dom och dit skickar vi bara döende barn.  

Tårarna sprutade när vi åkte hem och vi visste att det här är inte bra, det är något som inte stämmer.

Det var fruktansvärt att behöva sätta henne i bilen igen då vi helst bara ville hålla om henne utan blöja för att lufta såren.

På söndag morgon fick vi tid hos barn läkaren på barnakuten. ÄNTLIGEN någon som lyssnade och förstod. Det slutade med att Cornelia fick dropp och vi var inlaggda i ungefär en vecka. Hon var total förtoppad och de började utreda en ovanlig tarmsjukdom (hirchsprungs)

Att inte hennes tarm sprack är för mig ofatbart med så mkt i denna lilla kropp som var oförmöget att komma ut pga att ändtarmen var för trång...tänk er själva trycket.

Efter detta fick vi åka ungefär en gång i månaden (ge lavemang) för då var det stopp igen trots mediciner. Varje gång tänkte jag detta MÅSTE vara sista gången varken hon eller jag orkar detta. Jag for illa av att ta febern på detta lilla knyte innan. Därför fick jag total panik då de skulle ge lavemang första gången...slang på ungefär 30cm.

Vi var på olika undersökningar...kontrast röntgen gjordes 3ggr innan de fick de bilder som behövdes. Då var jag orolig för jag visste att de inte visste vad dom skulle göra eftersom det hela tiden misslyckades.

Efter att hon varit sövd en gång i Kalmar och en gång i Lund i januari så visste dom att det inte var den sjukdom de trott utan "bara" en förträngning som sulle vidgas och sedan fungera. Så lätt var det givetvis inte...lavemang och plåga följde fram till slutet av maj då de äntligen ville att vi skulle prova ny medicin och sedan dess har det fungerat med endast microlax en gåg per månad och utan sjukhusbesök.

Jag vet att många har det värre men när man är där och sitt barn lider då är det enda man behöver någon som lyssnar och förtår smärtan för en förälder som inte kan göra något mer än hålla om när ens barn är nära att svimma av smärta...

I efterhand är jag besviken på att vi inte fick prata med någon efter alla sjukhus besök. Tog väldigt hårt i mammahjärtat varje gång. När man är där gör man allt i sin makt att vara stark och ge styrka och trygghet till sitt barn men efteråt går luften ur och känslorna stannar kvar. Hon mådde bra direkt efter men jag visste att efter ngn vecka är vi på ruta ett igen...

Till alla oroliga mammor:

Stå på er!! Lita till era mamma hjärtan!

Det var skönt att skriva av sig sina känslor och inte elta med någon som hört detta i massor. Nu belastar jag endast

de som läser och då bestämmer ni själva om ni orkar med en mamma som behöver få tömma sitt hjärta. Tack!!

Har vaknat på morgonen några dagar och kännt mig varm i kroppen av hur vackert det är med frosten ute.

Så den här första morgonen i NOVEMBER öppnade jag fönstret och tog fram min älskade kamera. Så nu kan vi  njuta lite här om morgondagen skulle vara grå och trist....

Kika in här om ni vill se fler fina inspirationsblider....en av mina små favorit bloggar